Nu ska jag berätta för er om Nykarleby. Jag har nu besökt orten för första gången i livet och nu ska jag beskriva mina upplevelser ur en turists ögon. I Nykarleby bor alla i slott. Eller inte nu kanske i slott men i fina hus. Trä, ofta, i glada färger, på rad och med vita krusiduller i hörnen. Man ser inte så mycket folk på gatorna, men det beror säkert på att dom bor så himmelens fint så att dom inte vill gå ut.

I Nykarleby har dom Lillkungs konditori. Gott kaffe och goda grisar och uppe på vitrinen står en trind kock som riktigt liknar på Sören, faktiskt. Dom har ett litet lopptorg också med lite grejer. Ja, i grannas alltså. Men det är ett ganska litet lopptorg och med ovanligt lite grejer och det måste nog bero på att dom har så herrans mycket grejer hemma i sina fina hem. För det har dom. Och varje pryl verkar ha en historia.

Hemma i hemmen har dom tavlor med guldramar, bilder på kungar och gamla släktingar. Krucifix och stearinljus i varje hörn har dom också, jag tänker att det måste vara förskräckligt mycket bränder i Nykarleby. Men sen tänker jag att dom hade ju en väldans stor och snofsig brandstation på vägen när vi kom. Var det det som Sussie trodde var Stjärnhallen? Hur kunde hon ta fel på det? Hon är ju från Sundom ju. Och vad är Stjärnhallen då, om det inte är en brandstation?

I bokhandeln köpte jag en liten docka. Ja, jag samlar på grejer. Jag kan på många sätt liknas vid en hamster ibland. Förutom att jag samlar på Matrijoskor (dom där ryska trädockorna), Buddor i olika färger och pocketböcker så samlar jag också på Souvenirer. Det är förskräckligt vilka vedervärdiga kylskåpsmagneter, små vingliga prydnadsväderkvarnar och såna där glasbollar med insnöade städer i jag kan komma hem med på mina resor.
Det är ju så himmelens fult och onödigt men vad hjälps det.
Jag inbillar mig på något vis att jag ska minnas den fantastiska resan bättre om jag glor på en insnöad stad i miniatyr varje dag...

Speciellt samlar jag på dockor från olika städer och länder. Jag har en massa dockor som jag fått eller skickat efter av folk när jag var liten. Nuförtiden försöker jag hålla mig till dockor endast från de städer jag själv verkligen besökt. Och i Nykarleby finns det en Valter-docka visste Riko att berätta. Stina visste ingenting, haha. Hon ville jag skulle köpa en porslinspåsktupp i brist på bättre. Hur kunde hon inte veta om Valter? Hon kommer ju från Nykarleby. Nå,jag köpte nu sen en såndär Valterdocka av Marthorna. Han ska få stå på hyllan med mina andra dockor från bl.a. Estland, Ryssland, Grekland och Singapore.

Tupp skulle ju nog ha passa också, vid närmare eftertanke. Det finns en herrans tjusig kyrka i Nykarleby. Gul och vacker i solen. Nymålad såg den ut att vara och tuppen såg synnerligen ny och polerad ut. Handtaget i dörrarna var små och dörrarna i sin tur var låsta. Det var synd. För jag samlar på kyrkobesök också. Ja, kyrkor, tempel och synagogor älskar jag. Som byggnader. Ja, eller jag samlar på byggnader och gränder snarare. Jag samlar också på teatersalonger. Men det är mer som en fetisch. Jag är fortfarande på jakt efter den perfekt komponerade teatersalongen.

Teatersalongen på Scala hör till eliten. En färgmässigt perfekt komponerad helhet i olika blåa nyanser. Tuffa röda mattor i gångarna och ett mörkt trä ger en snygg balans. Retrostolarna i blått och trä, med fyrkantig form i kombination med de skira blanka ljusbollarna på väggarna gör mig nästintill lyrisk! Ja, det är så vackert så att man önskar man satt i publiken istället för stod på scenen.

Jag promenerade längs med älven också. Nog kan jag begripa att man förmår skriva mästerverk i den där staden. Det vilar rim och ramsor i den där parken, vad den nu sen hette. Jag ser samlade verk mellan träden. Överlag verkar saker vara väldigt okomplicerade i Nykarleby. Det är mitt intryck. Njutning, färg och levnadsglädje kombinerat med ordning, rutiner och livets stilla gång. Ja, så associerar jag. Möjligen helt skevt med verkligheten men det är som sagt väldigt lätt att vara turist. Egentligen borde man vara det i sin egen hemstad varje dag. Turist.

Det är väl därför man ser ut som ett frågetecken när någon utböling frågar saker. Hemma i sin egen bygd funderar man ju sällan på vad man har, vad som finns att tillgå eller vad man kan ha att erbjuda för en nyfiken, mottaglig och ifrågasättande turist. Jag vet ju faktiskt inte heller vad som räknas som den typiska souveniren att släpa hem från Åbo...

Ikväll ska vi turista vidare till Jakobstad. Där har jag varit för länge sen! Minns ni den där pojkvaskern som stod och svor faned utanför kyrkan i Vasa medan jag stod och höll på att frysa ihjäl bara för att få se en glimt av honom. Senast jag var i Jakobstad svärmade jag med densamme vid KorvGörans. Vi får se vad KorvGörans och Jeppis har att bjuda på den här gången!

Premiären kom och for.
Först väntade man och ängslades man i en vecka över att stundom känna sig "färdig" och stundom känna sig osäker och vilsen. Det finns förmodligen inget mer ångestframkallande än ovisshet och väntan.
Tror man.
Man tänker att bara det nu blir premiär, bara publiken nu kunde komma, bara klockan nu kunde slå sju, bara nu ljuset kunde gå upp, bara vi nu bara kunde börja, bara dom andra nu kunde snabba på så det snart blir min tur, bara det nu bara kunde ta slut, bara jag nu bara kunde få andas ut och bara nu tidningarna kunde skriva det dom ska skriva och bara folk nu bara kunde säga det dom ska säga.
SEN lättar det!

Men det gör det inte.
Inte för mig i alla fall.
För sen börjar: bara jag nu kommer ihåg texten, bara det nu kunde bli onsdag så att vi får börja, bara den nu kunde vara slut föreställningen så jag får veta om jag kom ihåg texten/överlevde/skötte mig som jag hade lovat. Bara jag nu är lika bra eller helst lite bättre än i lördags, bara jag nu uppfyller de krav och förväntningar folk har på mig, bara folk inte blir besvikna och bara jag nu klarar av det här.

(på tal om att vara i nuet...)

Alltså oftast klarar jag av att hålla mina tankar i schack.
I början av min två år långa karriär var det hopplöst. Två dagar innan föreställning kommer tankarna, d.v.s. på måndag (som i skådespelarvärlden vanligen är samma sak som lördag, om man är mitt i spelperiod alltså), på tisdag kommer trycket över bröstet och på onsdag (föreställningsdag) vaknar jag tidigt på morgonen och är rastlös, ledsen, orolig och förvirrad.

Ungefär efter 8-9 månader in i branschen drabbades jag av panikångest, i början på 2011 ungefär. Fick inte luft, hyperventilerade,kunde inte sova, drömde mardrömmar och gnisslade sönder käkar och emalj. Gick till doktorn och sa att det är "en skäggig farbror med spade och jättestora stövlar som står på min bröstkorg dygnet runt. Men han står bara där de dagar då jag ska ha föreställning"
Prestationsångest kallade han det.

Jag hade liksom fått för mig att man alltid skulle göra lika bra eller bättre.
Det funkar kanske om man ska spela 25 gånger, vilket jag var van vid.
Men inte om man ska spela 136 gånger.
Nånstans där vid 70e-80e föreställningen kvävs man.
Nå, jag fick hjälp och nu behandlar jag mig själv med djupandning, meditation, spikmatta och att dagligen styra mina tankar åt rätt håll.
Det går ganska bra.

Men med premiären är det alltid samma sak.
Den efterlängtade euforin stannar en kort sekund och ersätts i mitt fall av stor och kall tomhet. Vi är liksom färdiga nu. Nu får vi inte repetera mer. Och jag som älskar att repetera. Hur ska jag kunna sluta fundera?
Ska jag liksom vara nöjd nu, färdig, mättad?
Tydligen.

Så. Nästa pjäs?


Daniela Franzell
omättlig skådespelerska